Ett inlägg om styrka.
(Soundtrack: http://www.youtube.com/watch?v=U4wU9W55NxU&feature=bf_play&list=PL613960CD0FA36A3C&index=1 )
.
Jag vill vara stark.
Starkast i världen.
Jag vill klara av alla prövningar jag utsätts för.
Och klara av all stress.
Och alla svek.
Men det går inte, och det vet jag ju. Egentligen.
Eller?
Jag skulle nog kalla mig själv för starkare än de flesta. Fast kanske är jag bara härdad.
Vad är egentligen skillnaden?
Jag tror att om någon visste allt jag utsatts för skulle de kalla mig stark. Men samtidigt bröt jag ihop av tanken på att få IG i nutida konst.
Kanske är det olika sorters styrka, om än båda psykiska.
Jag tänker att kanske har jag bara haft tur att det inte träffat de riktigt vitala delarna, men egentligen vet jag att mina vitala delar har träffats. Mer än en gång.
Folk har fösvunnit för mindre.
Kanske är jag bara feg ändå, har inte vågat ta slut på det.
Eller så är jag modig och stannar kvar.
Kanske är jag stark som stannar.
.
Jag har kommit till en punkt i livet när jag inte känner av en droppe styrka i mina vener. Jag är minst i världen och helt jävla vilsen. Studenten om tre dagar och paniken ligger på som ett tungt moln ovanför mina axlar. Jag känner av tyngdkraften som drar ner mig till jorden och jag har ont i rygg, axlar, nacke, mage, huvud och fötter. För att inte tala om hjärtat.
.
Jag gråter inte till minnet av mina vänner, jag gråter inte till tanken på hur orättvis världen är utan jag gråter på tanken att inte längre få gå Bild och Form-estetiska på Jenny Nyströmsskolan. Min tid är slut nu, Det är dags att klippa navelsträngen. Dags att bli vuxen. dags för Linnéuniversitetet. Tack för allt, Jenny.
