Jag har aldrig träffat dig.

Och aldrig reflekterat över att du ens har existerat
Inte egentligen.

Men sedan du försvann så har du blivit en stor del av min tillvaro. 
Du fattas. Du fattas inte mig, i ärlighetens namn, men du fattas de som jag älskar. Och jag känner mig både maktlös och malplacerad i den sorg du lämnat efter dig.
Självklart är det inte ditt fel.
Det är väl ingens fel egentligen.
Men faktum är faktum. Sorg är sorg och jag står här, som åskådare. Som ett barn gentemot föräldrar, totalt maktlös och utan svar på frågorna som ställs mig. Det är som om de inte hör mig, som om de tror att jag inte förstår dem.
Och jag gör kanske inte det, för jag kände dig inte.
Men jag har sörjt tidigare. Jag har förlorat fler än många andra och jag har överlevt.
Det är som om de inte hör mig fastän jag skriker. 
Det går över! Ni kommer överleva! 
Jag älskar er!

Det låter väl mest som sanningslösa uppmuntranden.

 

Och jag vet inte om jag har rätt att skriva till dig.
Jag vet inte om jag har rätt att sörja.
När det som gör mig ledsen är andras sorg och saknad.
Och jag är arg.
Inte på dig.
Men på situationen. 
Och jag önskar
Att jag kunde spola fram tiden, tills dess att din bortgång inte är så färsk.
Tills dess att de kan minnas de glada stunderna utan att sakna dig så det smärtar.
Jag önskar jag kunde ge dem lite styrka
Men jag äger inte nog till mig själv just nu.

 

Kanske är det mest dålig timing.
Men när är egentligen rätt tillfälle att dö?