Till dig som dog
Jag har aldrig träffat dig.
Och aldrig reflekterat över att du ens har existerat
Inte egentligen.
Men sedan du försvann så har du blivit en stor del av min tillvaro.
Du fattas. Du fattas inte mig, i ärlighetens namn, men du fattas de som jag älskar. Och jag känner mig både maktlös och malplacerad i den sorg du lämnat efter dig.
Självklart är det inte ditt fel.
Det är väl ingens fel egentligen.
Men faktum är faktum. Sorg är sorg och jag står här, som åskådare. Som ett barn gentemot föräldrar, totalt maktlös och utan svar på frågorna som ställs mig. Det är som om de inte hör mig, som om de tror att jag inte förstår dem.
Och jag gör kanske inte det, för jag kände dig inte.
Men jag har sörjt tidigare. Jag har förlorat fler än många andra och jag har överlevt.
Det är som om de inte hör mig fastän jag skriker.
Det går över! Ni kommer överleva!
Jag älskar er!
Det låter väl mest som sanningslösa uppmuntranden.
Och jag vet inte om jag har rätt att skriva till dig.
Jag vet inte om jag har rätt att sörja.
När det som gör mig ledsen är andras sorg och saknad.
Och jag är arg.
Inte på dig.
Men på situationen.
Och jag önskar
Att jag kunde spola fram tiden, tills dess att din bortgång inte är så färsk.
Tills dess att de kan minnas de glada stunderna utan att sakna dig så det smärtar.
Jag önskar jag kunde ge dem lite styrka
Men jag äger inte nog till mig själv just nu.
Kanske är det mest dålig timing.
Men när är egentligen rätt tillfälle att dö?
Terapi
Ännu ett år har gått
Och jag har nästan tappat räkningen nu.
Jag undrar om vi hade känt varandra nu
(Om du fortfarande fanns)
Eller om du hade varit en sån vän
Som man sparar av nostalgi.
Och aldrig pratar med.
Hade du varit stolt över mig?
Hjälpt mig i svåra stunder
Och låtit mig hjälpa dig
Den här gången.
De säger att det inte var mitt fel
Och jag undrar
Om du ser mig från himlen och håller med dem
Eller om det är din röst som viskar i mitt hjärta
Att de bara säger så
För att muntra upp mig.
För även om huvudet vet
Så vet hjärtat annorlunda.
Och man ska väl följa sitt hjärta, eller hur det nu var.
Jag känner mig så orättvis
När jag lägger skulden på dig
För man ska inte tala illa om de döda.
Och så vidare.
Och ja känner mig så självisk
När jag inte lyssnar på alla uppmaningar
Om att det inte är mitt fel.
För innerst inne vet jag
Att om jag hade tröstat dig den kvällen
Så hade du inte gjort vad du gjorde.
Och jag önskar ibland inget hellre
Än att få byta plats med dig.
Ljuva hem
.
Spänningen i luften tär
Och vi går som på tå runt varandra
För att undvika bråk.
.
Stanken i möblerna fräter
När man kliver in genom dörren
Och flyttar på skräp för att få plats med skorna.
.
Tjaffs om hur maten ska kryddas
Och jag kan inte slappna av
Varken i kropp eller sinne.
.
Och istället för att gråta ut i era armar
Så går jag ut i regniga natten
Och håller om mig själv mot gryningsljuset.
.
För jag vet att när jag säger att jag mår dåligt
Så kommer jag få höra hur mycket värre någon annan har det
För någon annan älskar att höra sin egen röst.
.
Hem, ljuva hem.
Äckeldröm
.
.
Idag vaknade jag av att jag grät. Det var många år sedan det hände nu och det kändes som om mitt hjärta spruckit upp i tusen bitar och bara satt ihop med häftklamrar.
Mascararesterna sved som syra i ögonen och det tog flera minuter för mig att förstå att det bara var en dröm, för i vanliga fall brukar mina mardrömmar bara leda till att jag blir rädd eller känner obehag.
Inte en sorg som den här.
Och jag har ändå drömt om att släktingar dött tidigare.
.
Inatt dog min syster Agnetha. I min dröm då, såklart. Eller egentligen var hon redan död i någon sjukdom och drömmen utspelade sig strax efter att hon dött, då vi alla var tvugna att lära oss leva utan henne.
Saknaden gnagde i bröstet flera timmar efter att jag gått upp och då jag vaknat hade jag svårt att hindra impulsen att ringa henne.
Anledningen till att jag inte ville ringa, var för att jag fortfarande trodde att hon var död och att jag inte skulle få något svar ändå.
.
Jag behövde bara få det nedskrivet, se det som terapi.
Over and out][FiiA]
Brända broar
( Soundtrack:
http://www.youtube.com/watch?v=6eZsOCO-zqU )
.
Jag är trött.
Så jävla trött.
På att ställa upp för dig.
Och att aldrig få något i gengälld.
.
Man kan tycka att det inte är mycket att begära att du för en gångs skull,
Inte skulle prioritera mig högst,
Men kanske bara försöka komma ihåg när vi avtalat att vi ska träffas och faktiskt dyka upp utan att jag ska behöva ringa dig
Hundra gånger
För att påminna dig.
.
Och hur svårt kan det vara, egentligen?
Att svara på ett sms när du inte är full.
.
Och hur svårt är det
Att svara i telefon?
.
Eller att själv föreslå ett datum
Eller bara att inte boka över de vi bestämt?
.
.
.
Jag frågar dig ibland varför jag fortfarande försöker.
Få tag i dig
Umgås med dig
Vara din vän.
.
Och du svarade en gång att jag lever på hoppet.
Du hade så jävla rätt.
.
Det sägs att det sista som överger människan är hoppet.
Så grattis.
För du har tydligen lyckats med det omöjliga.
.
Over and Out ][ FiiA ]
Önskedröm
.
Jag ringer dig ibland.
Slår in ditt nummer, som jag känner som baksidan av mina händer.
Slår numret och utan att tänka på det
Trycker jag på "Ring upp"
Och väntar.
Och varje gång,
Precis som den förra,
Så tutar det upptaget.
Och jag blir alltid lika besviken.
Och det gör alltid lika ont.
.
I början kunde jag få höra din röst på det inspelade meddelandet.
Men ditt nummer har stängts av nu.
För det har ite användts på så lång tid.
Så lång tid.
Fast det känns som igår
Då vi skrattade ihop
Och bara hade varandra.
.
Vem har jag nu?
Vart ska jag nu ringa för att få prata med dig?
Eller bara få höra din röst, en sista gång till?
Bara en gång till.
En enda gång.
Till.
.
Och jag vet
Egentligen
Att det är för mycket begärt.
.
Och jag vet
Egentligen
Att du är borta.
.
Och ja vet
Egentligen
Att du aldrig kommer tillbaka.
.
Någonsin igen.
Bra människor
.
Ibland blir jag så himla avundsjuk på andra människor.
Ni vet de där typerna som är så jävla bra på allt de gör?
Som aldrig misslyckas eller som alltid får bäst resultat.
Som lyckas bättre eller lika bra som du på första försöket när du övat i evigheter.
Som alla bara älskar
Och som alltid är så jävla snygga.
Och så jävla roliga.
Utan att vara arroganta.
.
För de är ju för fan alltid ödmjuka också
Till råga på allt
Som om det inte vore nog med att de är fantastiska på alla andra sätt,
Så kan de inte ens gotta sig lite i att de är bäst, så man kan få hata dem för det.
Nepp.
Man får inte hata dem.
Inte utan att få dåligt samvete i alla fall.
.
.
Kanske är de bara robotar, ändå.
Satta här för att vi inte ska få för oss att vi kan något?
Over and out ][ FiiA ]
Och så var det dags igen.
Det blir ju inte direkt enklare
När du beter dig såhär.
När du är så jävla
söt och
snäll och
trevlig och
hjälpsam och
omtänksam och
alldeles, alldeles underbar.
Och allt vad det heter.
Hur ska jag kunna sluta tycka om dig
När du vet vilka knappar du ska trycka på
Och du inte låter någonting hindra dig?
"Jag är dum i huvudet" Säger jag till mina vänner.
Och genast vet de att jag pratar om dig.
För det är ju så jävla uppenbart
Att jag inte släppt dig än.
Och hur kan jag göra det?
När du inte kan ge mig raka svar
När du lindar mig hårdare runt ditt finger
.
Det blir ju inte direkt enklare
När du beter dig såhär.
När du är så jävla
söt och
snäll och
trevlig och
hjälpsam och
omtänksam och
alldeles, alldeles underbar.
Och allt vad det heter.
.
Hur ska jag kunna sluta tycka om dig
När du vet vilka knappar du ska trycka på
Och du inte låter någonting hindra dig?
"Jag är dum i huvudet" Säger jag till mina vänner.
Och genast vet de att jag pratar om dig.
För det är ju så jävla uppenbart
Att jag inte släppt dig än.
.
Och hur kan jag göra det?
När du inte kan ge mig raka svar
När du lindar mig hårdare runt ditt finger
Och när din bekräftelse är värre än heroin för mig.
Om du bara sagt nej
Hade allt varit över nu.
.
Släpp mig. Eller krossa mig.
Jag orkar inte mer.
En liten seger
I morgon, den tjugofjärde December, är dett ett år sedan jag skadade mig själv. Ett år sedan jag skar mig.
Det är svårt för mig att greppa, svårt att förstå även om jag kan se ärren blekna.
Jag kan se mina blodådror igen under den tjocka huden där. Det är som att återse gamla bekanta.
Och jag tror inte folk lägger märke till min handled på samma sätt som förr.
Jag kan inte bestämma mig för om jag mår bättre
Eller om jag bara har insett att det sättet inte fungerade.
Oavsett vad, så är en seger. Och jag vågar faktiskt hoppas på att jag aldrig kommer känna ett så starkt behov av det att jag gör det igen.
Det är som att återhämta sig från alkoholism, tror jag.
Jag är inte frisk, jag är nykter.
Nykter alkoholist.
Jag är inte frisk, jag är glad.
Glad självskadetjej.
Som har vinnut slaget
Och fått smak för seger.
Välkommen hem.
( Soundtrack:
http://www.youtube.com/watch?v=Ih61MJ72v1Y&list=PLEE87DD8174E7B2FF&index=1 )
...
Välkommen hem.Jag har väntat på dig ett tag nu.
Började nästan tro att du inte skulle komma alls faktiskt.
Men här är du nu.
Jag har lärt mig att känna igen din kalla andedräkt på en mils avstånd.
Andra kallar dig höstdepression.
Jag kallar dig kylan, mörkret eller ensamheten.
Kärt barn har många namn antar jag.
Din entré är som den brukar.
Du smyger dig upp bakom min rygg och klättrar upp med dina vassa klor.
Sen sätter du dig på mina axlar.
Det enda som skrämmer bort dig är fågelsång, snöslask och blomknoppar.
Både du och jag vet att det är lång tid tills det kommer.
Jag är din nu.
I ett par månader.
Du kunde inte lämna mig ifred i år heller, hur mycket jag än bad dig.
Jag vill vara lycklig nu.
Det är min tur.
...
Eller?
Jag trivs inte i din kalla famn
Jag vill inte smaka dina kyssar eller höra viskningarna från dina läppar.
Din kärlek till mig blockerar allt bra.
Hindrar mig från att bli kär.
Hindrar mig från att le.
Hindrar mig från att leva.
...
Jag följde dina order i flera flera år.
Du var min älskare.
Nu var det nästan ett år sedan sist.
Vad begär du av mig?
Jag vill inte leva med dig.
Kan inte leva utan dig.
Jag hatar dig.
Jag hatar mig.
Jag hatar att hata mig.
Jag hatar att hata mig.
Jag hatar att hata mig.
Jag hatar att hata mig.
Jag hatar att hata mig.
Ett inlägg om styrka.
.
Jag vill vara stark.
Starkast i världen.
Jag vill klara av alla prövningar jag utsätts för.
Och klara av all stress.
Och alla svek.
Men det går inte, och det vet jag ju. Egentligen.
Eller?
Jag skulle nog kalla mig själv för starkare än de flesta. Fast kanske är jag bara härdad.
Vad är egentligen skillnaden?
Jag tror att om någon visste allt jag utsatts för skulle de kalla mig stark. Men samtidigt bröt jag ihop av tanken på att få IG i nutida konst.
Kanske är det olika sorters styrka, om än båda psykiska.
Jag tänker att kanske har jag bara haft tur att det inte träffat de riktigt vitala delarna, men egentligen vet jag att mina vitala delar har träffats. Mer än en gång.
Folk har fösvunnit för mindre.
Kanske är jag bara feg ändå, har inte vågat ta slut på det.
Eller så är jag modig och stannar kvar.
Kanske är jag stark som stannar.
.
Jag har kommit till en punkt i livet när jag inte känner av en droppe styrka i mina vener. Jag är minst i världen och helt jävla vilsen. Studenten om tre dagar och paniken ligger på som ett tungt moln ovanför mina axlar. Jag känner av tyngdkraften som drar ner mig till jorden och jag har ont i rygg, axlar, nacke, mage, huvud och fötter. För att inte tala om hjärtat.
.
Jag gråter inte till minnet av mina vänner, jag gråter inte till tanken på hur orättvis världen är utan jag gråter på tanken att inte längre få gå Bild och Form-estetiska på Jenny Nyströmsskolan. Min tid är slut nu, Det är dags att klippa navelsträngen. Dags att bli vuxen. dags för Linnéuniversitetet. Tack för allt, Jenny.
Blod är tjockare än vatten
( Soundtrack: http://www.youtube.com/watch?v=0JVUaHJcZp4&feature=bf_play&list=PLE1979C3A775DEF51&index=1 )
Följande brev fick jag av min syster Agnetha när jag fyllde 18. Jag kan knappt beskriva hur mycket det betyder för mig, istället skriver jag bara av det exakt i detalj här och hoppas att alla förstår hur varmt det blir i mitt hjärta av att lässa dessa ord.
Till min älskade syster!
Tänk att det är 18år sedan mamma stod i dörren till mitt rum och sa:
- Agnetha gå upp nu. Idag blir du nog storasyster.
Sen vände hon på klacken och gick ut i köket. Jag trodde inte det var sant! Äntligen! Herre gud vad länge jag väntat! Jag åkte till skolan medan mamma stod lutad över köksbänken och flåsade.-
När jag kom till skolan såg alla i min klass att det var något på g. När vi hade lunch var jag tvungen att ringa hem, men fick inget svar. Mina klasskompisar letade reda på telefonnumret till förlossningen. Jag stod bredvid och skakade jag hade ju blivit lovad att få vara med och nu var jag nervös. Kunde inte fatta att det var idag jag skulle få ett syskon! På förlossningen sa dom att jo mamma och Martin var där och jag fick komma nu om jag skulle vara med.
Som jag sprang!!!
När jag kom dit var det hela på god väg och efter en stund kom DU!
Du var absolut den vackraste bebis som någonsin funnits och du är fortfarande lika vacker. När jag fick hålla dig för första gången var det som hela världen försvann runt omkring oss. Jag var stolt som en tupp!
Oj oj oj vilken dag det var.
.
Vi gosade mycket när jag fortfarande bodde hemma. Jaag var ju tvungen att ta tillvara varje minut jag fick med dig. Du kommer inte ihåg detta, men vi brukade vara på mitt rum och jag spelade en låt som heter Gunga med en grupp som hette Apopocalyps. Till den gick jag och gungade dig och du tyckte mycket om det.
.
När du var liten var du en fröjd att ha alltid go och glad. Och vilken underbar fantasi du hade. Du kunde sitta i timmar och leka samma sak. Alltid lugn och tyst, ibland fick man titta till dig för det var för tyst. Det är ju då det brukar hända massa bus! Men inte med dig inte utan då satt du och lekte eller pysslade med något.
Du har aldrig varit en pipig liten tjej utan tålig som få. Jag har alltid förundrats vart du fått din smärttröskel från. Som när du hade fått myggbett på foten och knappt kunde gå. Det var inte så farligt sa du bara du gick på tå så gick det bra. Hade det varit jag hade jag inte tagit mig fram.
.
Du har klarat dig genom barntiden och tonårstiden bra. Säkert har det varit jätte jobbigt, men så är det för alla och alla måste göra det. Det är aldrig lätt att veta när man är tillräckligt stor eller för stor för vissa saker. Nu är ändå det värsta över! Du är och har alltid varit en stark tjej som går din egen väg. Du har starka åsikter och du står för dom. Du kan argumentera för det du tror på och står för det. Det gör att man tycker att du är en trygg person.
.
Nu har dy blivit vuxen och dit liv går in i en ny fas. Det låter tråkigt och allvarligt, men det behöver det inte vara. Livet blir ju inbte roligare än man gör det. Du ska snart ta examen, börja jobba, flytta hemifrån och starta en egen lite familj.
När du var nyfödd skrev jag också en liten dikt till dig. Där stod att jag skulle vilja skydda dig för allt ont i världen och att jag ville sätta dig under en glaskupa för att skydda dig. Så kännbs det fortfarande, men jag är mycket glad nu att jag intekunde göra det. För med dig "fri" har världen blivit mycket vackrare och trevligare att leva i. Du förgyller ofta vardagen för mig och mina barn. Och ditt liv är ju till för dig. Ingen kan skydda dig för allt du har och kommer att uppleva utan vi kan bara vara där och hjälpa dig och stötta dig när du behöver det.
.
Lova mig bara att du är rädd om dig. Och vad som än händer så vill jag att du ska veta att jag finns här för dig, Du kan alltid komma till mig om det är något.
.
Till sist vill jag bara säga:
Var rädd om dig, men ha så mycket kul som du bara kan. Och ta vara på dina vänner som är skönt att ha.
Du är en härlig tjej med bra värderingar och en trygg personlighet. För mig är du en mysig moster och gudmor tillmina barn, en underbar syster och en ifrågasättande svägerska. Precis som det ska vara! Fortsätt på samma sätt- Jag älskar dig!
<3
http://www.youtube.com/watch?v=2UyfR-BV1nc
