Började nästan tro att du inte skulle komma alls faktiskt.
Men här är du nu.

Jag har lärt mig att känna igen din kalla andedräkt på en mils avstånd.

Andra kallar dig höstdepression.

Jag kallar dig kylan, mörkret eller ensamheten.

Kärt barn har många namn antar jag.

Din entré är som den brukar.

Du smyger dig upp bakom min rygg och klättrar upp med dina vassa klor.
Sen sätter du dig på mina axlar.
Det enda som skrämmer bort dig är fågelsång, snöslask och blomknoppar.

Både du och jag vet att det är lång tid tills det kommer.

Jag är din nu.

I ett par månader.

Du kunde inte lämna mig ifred i år heller, hur mycket jag än bad dig.

Jag vill vara lycklig nu.

Det är min tur.

...

Eller?

Jag trivs inte i din kalla famn

Jag vill inte smaka dina kyssar eller höra viskningarna från dina läppar.

Din kärlek till mig blockerar allt bra.

Hindrar mig från att bli kär.

Hindrar mig från att le.

Hindrar mig från att leva.

...

Jag följde dina order i flera flera år.

Du var min älskare.

Nu var det nästan ett år sedan sist.
Vad begär du av mig?
Jag vill inte leva med dig.

Kan inte leva utan dig.

Jag hatar dig.